Att inte fastna i mönster

Det är två krafter i mig som slåss för tillfället. Dels den som inte vill ge upp. Vem vet, det kanske inte bara var en komplimang hon slängde ur sig i förbifarten igår, jag kanske bara behöver få hennes uppmärksamhet några gånger till innan allt slutar som en lycklig saga. Men så har vi den andra kraften i mig, den som vägrar se mig falla handlöst utan att kunna ta emot eller bli emottagen.

Den sistnämnda leder för närvarande. Jag har nu sökt det första jobbet sedan jag fick fast anställning. Det är som sagt inget fel på jobbet, men hellre fly än illa fäkta. Jag slutar inte förrän jag har ett nytt (bättre, eller likvärdigt) jobb, men att stanna och riskera att veckor blir till år av obesvarade känslor är inget alternativ.