Det behövs inte många dagar utan kontakt med Henne för att tvivlet ska hinna ifatt mig. "Jag inbillar mig säkert" och "Det har nog gått över om det nu var något överhuvudtaget" är vanliga tankar som följer i tvivlets fotspår. Hur jag ska hantera de tankarna vet jag inte riktigt. Är det en försvarsmekanism för att jag ändå vet att det aldrig kommer att bli något? Eller är det ett tecken på att vad det än är jag känner/har känt inte bör fästas någon vikt vid?
Egentligen spelar det ingen roll. För att vara jag har denna hjärtefråga analyserats väldigt lite, och får jag bestämma kommer det att fortsätta så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar