Been there, done that

När man är av samma kön blir allt så mycket svårare. Då är det liksom en myrskit i Sahara att hon är gift, för vad fan spelar det för roll. Hon hade ändå inte velat ha mig om hon vore singel. Idag åt hon inte ens lunch samtidigt som jag. Den enda "närkontakten" var när jag klumpig som jag är nästan råkade krocka med henne ute i korridoren. Två gånger. Första gången kunde det ha blivit katastrof, när hon gick med kaffe i handen och vi kom ut från varsin dörr, två dörrar som råkar befinna sig bredvid varandra. Andra gången visste jag inte att hon gick precis bakom mig när någon ropade på mig och jag tvärstannade och vände mig om. Efteråt sa jag skämtsamt "Du får se upp för mig i korridorerna", och skrattade sådär fult nervöst som jag alltid gör när jag känner mig osäker.

Jag hoppas vid min gud (inte för att jag tror på någon) att hon inte råkar snubbla in och läser det här, för då kommer hon ju garanterat veta vem jag är. Det är tillräckligt pinsamt att jag själv vet om det. Så jävla typiskt är det, att när jag för första gången får känslor för någon efter att i ett och ett halvt års tid försökt läka ihop bäst jag kan sedan jag fått hjärtat krossat av en karlslok, så är det en kvinna som står objekt för mitt svärmeri!!

Jag har redan allvarliga funderingar på att hitta ett nytt jobb, efter bara några veckor på det nuvarande. Kollegorna är supertrevliga, jag tycker att jobbet i sig är rätt underhållande och även om det inte är drömjobbet är det i alla fall ett jobb som gör att jag klarar mig och betydligt bättre än vissa andra skitjobb jag haft. Men att gå runt och vurma för någon jag ändå inte kan få är inte min melodi. Been there, done that. Jag vill helst inte upprepa samma misstag om jag slipper (även om det råkar vara en oväntad twist på det hela den här gången).

Jag hatar sådant här. Den gemensamma nämnaren för alla förälskelser, oavsett könet på föremålet för ens drömmar, är att de får mig att bli extremt medveten om mig själv, om alla brister och fel jag har. Jag är ändå för tjock, för ful, för tråkig, ointressant... you name it. Och vad gör dåligt självförtroende för utseendet? Inte ett skit, inte åt rätt håll i alla fall.

Men min strategi för närvarande är i alla fall att ignorera det. Försöka bete mig så normalt som möjligt (vilket är en bedrift även i vanliga fall), inte prata hela tiden om en massa ointressant skit och bara undvika henne så gott det går. Korridorskrockar räcker och blir över. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv.