Ett kosmiskt skämt

Det är snart fyra år sedan jag träffade M, som jag trodde var mannen i mitt liv. Jag hade aldrig upplevt en starkare kärlek i hela mitt liv, den åt upp mig inifrån, gjorde mig svag och till någonting jag inte kände igen. Hur jag än kämpade emot gick det inte att fly undan och jag föll som en fura. En fura som sedermera blev uppstyckad i plankor, som i sin tur slipades ner till flis. Så kändes det. Han sårade mig mer än någon annan gjort och jag trodde att jag aldrig någonsin skulle komma över honom.

För snart två och ett halvt år sedan träffade jag Henne. Då hade jag fortfarande inte kommit över M, inte på långa vägar. Jag hade lärt mig leva med smärtan, men det gick fortfarande inte en dag utan att jag tänkte på honom. Att jag skulle få känslor för någon annan var såklart något jag hoppades på, men knappast något jag räknade med. Att det blev hon som väckte känslor hos mig igen kom som en chock, när jag väl insåg vad det var som höll på att hända. Varför hon, av alla människor jag hade kunnat träffa - av alla män jag hade kunnat träffa?

Innan hade jag sagt att "blir jag kär i en tjej så blir jag väl det", men jag trodde nog inte innerst inne att jag skulle bli det. Någonstans hade jag förmodligen accepterat att jag attraherades av kvinnor, men att få djupare känslor för någon av samma kön kändes fortfarande väldigt främmande. Och så kom hon in i bilden. Nu när jag har fått distans kan jag se på saker på ett annat sätt. Bland annat kan jag förstå varför det kom som en chock. Efter att ha fått så starka känslor för en man, trott att jag aldrig mer skulle kunna älska och känt det som att jag förlorat den som var menad för mig kom det väl som en dubbel överraskning. Jag kunde få känslor för någon annan. Men inte vilken annan som helst, utan en kvinna.

Jag vet egentligen inte hur starka känslorna jag fick för henne var. Jag vet bara att de var där och att de lämnade bestående... ärr? De väckte tankar och processer som pågår än idag. Hon var betydelsefull för min personliga utveckling. Såhär i efterhand förstår jag att det inte är hon som är viktig i sammanhanget, utan känslorna hon väckte. Men trots den insikten kan jag inte få henne ur skallen. Och jag fattar inte varför. Det är inte som att jag egentligen anstränger mig för att hålla kvar sinnebilden av henne och känslorna hon väckte. Det bara händer ändå. Det är som att någon kosmisk, högre kraft ser att jag försöker lämna henne bakom mig och gå vidare mot nya mål, men att den här kraften inte vill låta mig göra det utan ser till att ge mig tecken överallt istället. Allt för att jag inte ska kunna gå vidare. Men varför?

Varför ser jag hennes namn överallt? Jag tittar aldrig på namnskyltar, men just idag gjorde jag det av någon anledning när jag kom fram till kassörskan efter att ha stått i kö på Ikea. Och så heter människan samma sak! Varför åker jag förbi butiker som jag aldrig lagt märke till förut och ser att de heter något med hennes namn? Varför ser jag kvinnor som ser ut som hon, överallt? Varför påminns jag dagligen om hennes existens på ett eller annat sätt? Är det något kosmiskt jävla skämt, och vad är det meningen att jag ska tycka, tänka, känna, göra...? Kalla mig vidskeplig, konstig, knäpp eller vad ni vill men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när någon/något försöker säga mig något. Kanske är det mitt "sjätte sinne" - som jag försöker ignorera allt som oftast. Det värsta är att det jag känner på mig ofta stämmer. Men jag blir inte klok på alla dessa förbannade tecken och symboler. Jag vill kunna ignorera dem, så varför går det inte?