Besatt

Jag tror att jag har en besatt personlighet. Om jag hade varit bara aningens sämre på att hålla den delen av mig i schack hade jag nog varit en stalker av rang. Det är tur att självrespekt är ett snäppet starkare karaktärsdrag hos mig. Men ibland ger sig inte besattheten utan en ordentlig fight. Jag får använda all min självrespekt, allt mitt förnuft och all viljestyrka jag kan uppamma för att klara av att inte göra en massa dumma saker.

Just nu till exempel kan jag inte sluta tänka på mitt span från i fredags. Om hon bara hade dissat mig, sagt "tack men nej tack" hade jag förmodligen inte ens suttit här och vridit scenariot som utspelade sig, det ena varvet efter det andra i min snart utnötta hjärnbark. Då hade jag väl glömt henne vid det här laget. Men hon dissade mig inte. Eller så var det just det hon gjorde, på ett väldigt smart och snyggt sätt. Hon smickrade mitt ego ("Jag har faktiskt tittat på dig också, jag lade märke till dina ögon tidigt"), så att jag stod kvar som ett fån även efter att hon gått. Det faktum att hon var ärlig och talade om att hon är upptagen och visade att hon respekterade det åtagandet gjorde att hon blev ännu mer tilltalande i mina ögon. Att bekräfta någon på det sättet hon gjorde kan bara betyda två saker - att hon faktiskt blev smickrad av att jag tog kontakt och tyckte att jag var fin, eller att hon är så van vid att få uppmärksamhet att hon arbetat fram en modell för hur hon dissar någon utan att det känns som en dissning.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan jag inte få kvinnan ur min skalle. Man kan kanske tycka att det är bra, för att jag då lättare kan komma över svärmeriobjektet på jobbet. Men det är inte som att jag blir mindre påverkad av jobbkvinnan för att jag är tillfälligt besatt av någon annan. Snacka om att jag är störd.