Mitt hundrade inlägg kommer jag att ägna åt detta eviga känsloläge som dominerat i denna blogg, nämligen förvirring. Hur i helsike ska man egentligen kunna veta någonting överhuvud-taget? Det är nog det svåraste av allt, har jag alltid tyckt - att inte ha några vettiga svar. Att inte veta vilken väg som är bäst att gå. Att inte veta vad någon annan tycker och tänker om en. Att inte veta om det man känner är på riktigt eller om det är något som kokats ihop av ens egen fantasi kryddad med lite pms. Att inte veta om man ska sitta still och vänta och ha tålamod (för om det är meningen att det ska bli på ett visst sätt så blir det så) eller om man ska ta tjuren vid hornen och skynda på förloppet lite (för om inte jag gör så att saker och ting händer - vem fan ska då göra det?).
HUR VET MAN? OCH HUR LÄR MAN SIG ATT ACCEPTERA ATT MAN INTE KAN VETA ALLT?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Lyssna på/följ ditt hjärta så löser sig allting av sig själv.
Skicka en kommentar