Inbillning... eller inte?

Jobbspanet gör mig fortfarande förvirrad, frustrerad och halvt galen. Jag vet ju inte vad det är jag reagerar på egentligen, så jag bestämde mig för att göra en lista med konkreta saker som jag vet är ett faktum:

• Hon ler varje gång hon ser mig, inte "vänliga kollegor emellan-leenden" utan riktigt varma "vad glad jag blir av att se dig-leenden"
• Hennes tonfall ändras och blir väldigt mjukt när hon hälsar på mig, eller när hon pratar med mig överhuvudtaget (det vore intressant om man gjorde ett röstprov för att se om det verkligen fanns en skillnad från hur hon pratar med andra)
  
• Hon drar in mig i samtal med andra
• Hon rör mig i förbifarten, när hon vill påkalla min uppmärksamhet och ibland som respons på något jag sagt (som att luta sig närmare och röra vid min axel på ett ganska intimt sätt)
  
• Hon skrattar åt mina skämt (även när jag inte pratar direkt till henne)
• Hon säger saker som gör att jag får bekräftat att vissa saker hon gjort inte bara varit inbillning från min sida (vissa blickar och ögonkast till exempel)
  
• Hon tittar alltid upp när jag kommer in i ett rum hon befinner sig i
• Hon försöker få mig engagerad i diverse projekt hon är involverad i
  

Sedan har vi alla mindre konkreta saker, sådant som man inte kan skriva upp på en lista för att man inte riktigt vet vad det egentligen är man reagerar på. Är det en blick, något i kroppsspråket eller tonfallet, eller något hon säger mellan raderna?

Vad säger ni där ute, ni som analyserar era egna små objekt - är det inbillning från min sida eller finns det anledning att reagera på de saker jag räknat upp? Jag vet att en del tänker "hon är ju bara trevlig, get a grip!", och det kanske är så. Men varför reagerar jag inte på när någon annan är "bara trevlig"? Det har inget att göra med att jag är attraherad av henne, det var ju just många av de där småsakerna som gjorde att jag blev intrigerad vilket i sin tur ledde till att jag blev intresserad. Det har dessutom gått i vågor, ibland är det som att hon undviker att möta min blick, engagerar sig inte i mina samtal med andra (men sedan kan hon lång tid efteråt referera till något jag sagt till någon annan, utan att jag varit medveten om att hon ens lyssnat). Om man "bara är trevlig" håller man det väl på en konstant nivå, eftersom man inte har något att dölja?

Så vad tror ni? Det enklaste är väl att fråga henne direkt, men så har vi ju det lilla kruxet att hon är gift och dessutom en kollega. Det känns inte precis som något man kastar ur sig på lunchrasten, "Du förresten, är du lite betuttad i mig eller?"... Så ge mig gärna era objektiva synpunkter. Är det inbillning eller ligger det något i alla vibbar jag tycker mig uppfatta?