Hennes ögon

Jag vet inte vad jag saknar mest. Att få kyssa hennes läppar. Att få smeka hennes lena hud. Eller att få se djupt in i hennes ögon. De har en ny färg varje gång jag ser dem. Första gången jag mötte hennes blick tänkte jag "Wow! Hennes ögon är ju turkosa!". Andra gånger är de isblå. Eller grå. Ibland skimrar de i grönblått. Men vilken färg de än har ser de alltid på mig på samma sätt. Som att de inte kan få nog av mig. Linjerna i ögonvrårna djupnar när hon ser på mig, för hon kan inte låta bli att le. Vad är det hon ser i mig egentligen? Vad det än är hoppas jag att hon fortsätter se det. För hon får mig att känna mig vacker. Hon får mig att känna mig... älskad? Stora ord. Skrämmande ord. Men hennes ögon säger mer än alla ord i hela världen. Och jag tycker om det.

Så vad hände med SO?

Jag kan inte förstå att det verkligen har hänt. Att jag har hittat en kvinna (K) som jag är jätteförälskad i, som känner likadant för mig. Det är helt otroligt. Hon bor lite för långt bort för att vi ska kunna ses varje dag, men hon är med mig hela tiden ändå. Och vi smsar och pratar varje dag. Men igår kväll fick jag inte lika snabbt svar på mina sms som vanligt, och inte heller svarade hon när jag ringde. Fantasirik som jag är fabricerade min hjärna ihop ett gäng möjliga scenarion och jag kände hur jag blev oroligare och oroligare. Till slut fick jag tag på henne, hon hade somnat och inte hört att jag sökt henne. Inte värre än så alltså. Men min reaktion, bara tanken på att det kunde ha hänt henne något och hur jobbigt det kändes, var som en väckarklocka. Den här kvinnan är viktig för mig. Jag vill inte ens tänka mig mitt liv utan henne, inte nu när jag hittat henne och hon väckt alla dessa känslor hos mig.

Kanske är det någon av alla er läsare som undrar vad som hände med SO egentligen? Vart tog hon vägen plötsligt? Så stor del i mitt liv som hon verkade ha. Hon finns kvar i mitt liv. Vi träffas som tidigare och ägnar oss åt gemensamma intressen tillsammans. Jag tycker fortfarande om henne och uppskattar henne som vän. Men ska jag vara krass var det mer än vänskap jag ville ha av henne, och nu när jag inte vill det längre känner jag inte längre ett behov att ha kvar henne i mitt liv till varje pris. Det känns lite kluvet. Det var starka känslor jag hade för henne, och hennes beteende påverkar mig fortfarande till viss del. Det känns skönt att veta att jag gått vidare, att jag släppt henne en gång för alla. Men när hon beter sig på sätt som bekräftar de misstankar jag alltid haft angående henne, att hon har känslor för mig, blir jag både irriterad och på något plan lite ledsen. Inte så mycket för min skull, som för hennes faktiskt.

Alla mina vänner och bekanta som vet om att jag träffat K är jätteglada för min skull och har uttryckt sina lyckönskningar väldigt tydligt. Alla utom SO. Hon har gratulerat mig, på ett ganska avmätt sätt och som att hon verkligen försöker anstränga sig för att verka glad för min skull. Men hon har inte sagt att hon är det. Förra helgen var K hos mig. Alla jag känner visste om det, och jag fick några lycka till-sms och glada tillrop via nätet. Men ingen ville tränga sig på och hörde inte av sig på några andra mer direkta sätt. Förutom SO. Hon visste att jag hade K hos mig hela helgen, hon visste att jag såg fram emot att få umgås med K ostört. Ändå ringde hon på lördagen, med ett nonsensärende. Hon var mycket väl medveten om att hon störde, men trots att hon framfört sitt ärende la hon inte på utan frågade lite försynt "Har ni trevligt då?". Sitt "viktiga" ärende hade hon kunnat smsa om, men kände uppenbarligen behovet att ringa från ett nummer jag inte kände igen. Jag tyckte det var rätt uppenbart att det inte var ärendet som var det viktiga, utan att få en lägesrapport.

Frågan är varför. Jag vet redan varför, och det är för att SO vant sig vid att jag dansat efter hennes pipa. Även om ingen av oss berört ämnet sedan den där dagen för snart ett år sedan då jag bekände mina känslor, har det varit uppenbart att det inte gått över. Jag har dejtat andra, men det har aldrig lett till något seriöst. Så kanske har jag boostat SO:s ego genom att alltid säga ja till vad hon än föreslagit. Kanske har det känts trevligt för henne att veta att någon annan än hennes man åtrått henne. Trots att hon aldrig haft en tanke på att gå över någon gräns - oavsett hur mycket hon än velat - har det kanske varit en extra krydda i hennes tillvaro med enbart vetskapen om att någon vill ha henne för den hon är. Och nu när den vetskapen är borta, klart att det tar på egot. Hon kanske känner sig ersatt. Men om hon är min vän, som hon så envist hävdat det senaste året, borde hon vara glad för min skull på riktigt. Hon borde inse att hennes beteende inte gagnar vår relation på något sätt. Kanske borde hon rannsaka sig själv på allvar, inse att det inte bara handlar om vänskap från hennes sida. Det är inte förrän man inser att det finns ett problem som man kan göra något åt det. Jag orkade inte vänta på att hon skulle förstå det, jag gick vidare - utan henne. Och jag är så glad för att K kommit in i mitt liv, hon är fantastisk och mina känslor blir starkare för varje dag. Det känns som allt kan börja nu.

Min tur nu

Tänka sig. Jag hittade henne. Hon som får mig att känna en massa känslor som känns både ovana och läskiga. Men så härliga. För hon känner likadant för mig. Fantastiskt.

Dålig formel

PMS (längtan + saknad) / (väntan * dåligt tålamod) = bekräftelsetörst²

Du får mig

Jag lyssnar på musik efter humör. Är jag olyckligt kär - vilket verkar ha varit ett överrepresenterat tillstånd om man ska titta i backspegeln - blir det gärna jobbiga ballader med texter som får mig att gråta igenkännande. Är jag förbannad lyssnar jag gärna på någon som sjunger om att vara arg. Det händer att jag lyssnar på musik som handlar om lycklig kärlek och drömmer mig bort, önskar att det en vacker dag ska hända mig också. Men igenkänningsfaktorn brukar inte vara särskilt hög när jag lyssnar på sådana låtar.

Fram tills nu. Jag visste inte att det fanns så många låtar som faktiskt säger det jag känner även när jag inte är ledsen eller frustrerad. Upp över mina öron är väl kanske den mest otippade låten för mig att känna igen mig i. Men det gör jag. Fast den låt som går mest på repeat i min Spotify-spellista är Du får mig med Lars Winnerbäck.

Du får mig
Du får mig
Du får mig
Det känns som allt kan börja nu
Jag ger mig
Jag ger mig
Jag ger mig
Jag ger, du får, jag tar, precis som du

Jag har aldrig velat ge mig själv på det här sättet till någon förut. Jag är fortfarande rädd och mina relationsnojor har inte försvunnit. Men det har aldrig känts på det här sättet förut. Jag har aldrig velat ta hand om, bli omhändertagen, ge mig själv till någon. Inte förrän nu. Du får mig, K. Om du vill ha mig.

När du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad

Kommer ni ihåg de där musiksagorna som var så populära på 80-talet? Jag var i precis rätt ålder för att lyssna på dem, och jag hade ett gäng böcker med tillhörande kassettband. Min favorit handlade om ET, utomjordingen som råkade hamna på jorden och ville komma hem igen. Jag älskade att stoppa in kassettbandet i freestylen och bläddra i min bok, titta på bilderna (och när jag lärt mig läsa, hänga med i texten) och lyssna efter det där plinget. Ni vet. "När du hör den här signalen - pling! - när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi!".

Det känns lite som att jag är tillbaka i det där. Men nu är det inte kassettbands-plinget jag lyssnar efter. Nu är det min sms-signal. Varje gång jag hör den hoppas jag att det är från en viss person. Nästan alltid är det också den personen. Varje gång telefonen ger ifrån sig ett ljud börjar jag i stil med Pavlovs hundar inte dregla och vifta på svansen, men le och hoppas. För det där ljudet, det symboliserar fortfarande att det är dags att vända blad. Det är dags för ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vet inte vad som döljer sig på nästa sida, men jag kan inte bärga mig förrän det avgörande plinget kommer och jag får bläddra vidare och få svar på fler av mina nyfikna frågor.

Kommer ET få komma hem till slut?

Ord

Jag kämpar med orden idag. De vill inte komma. Så jag säger det med en sång istället: