Och när jag blundar hör jag samma sång men texten bär ett annat namn

Samtidigt som jag har accepterat att jag inte är över dig och att det får ta den tid det tar att göra det, så upptäcker jag att det faktiskt finns andra som väcker spirande känslor i mig. Kanske är det verklighetsflykter, men det spelar liksom ingen roll när de får mig att fokusera på annat en stund. Jag vågade med exet, även om det sket sig. Jag tänker att nästa gång jag vågar så kanske det håller. Och kanske blir det som det blev med SO då. Att känslorna för dig liksom mattas av och försvinner. En vacker dag kanske jag tänker likadant om dig, att vad såg jag egentligen i dig? Det är ju så det har fungerat tidigare. Och även om känslorna för dig var starkare än något annat jag känt, så har jag ju kommit över andra före dig. Och jag har faktiskt haft känslor för andra efter dig. För att svara på min egen fråga i förra inlägget, om jag kommer att våga igen - så ja, det tror jag faktiskt. Och när jag vågar igen är jag en bättre, mer utvecklad och erfaren person än tidigare. Så det får jag ju ändå vara tacksam för, att hade det inte varit för de här senaste fem åren hade jag inte vuxit lika enormt som människa. Och det kan du eller någon annan aldrig ta ifrån mig.

They say that time's supposed to heal ya, but I ain't done much healing

Jag har egentligen slutat skriva i den här bloggen. Men allt började här och kanske behöver allt även avslutas här. För när man inte får något avslut måste man skapa det själv - något som jag fått lära mig den hårda vägen, inte bara denna gång utan även tidigare.

Det var här hon hittade mig, via den här bloggen. Hon skrev till mig, ett fint mejl om hur det hade hjälpt henne i hennes egen komma ut-process att läsa om min. Jag svarade och tackade för hennes ord, sa att hon gärna fick höra av sig igen om hon ville bolla en tanke eller två. Det var inledningen på en ett och ett halvt år lång mejl- och sms-kontakt som med tiden djupnade och intensifierades. Hon fick veta allt om mig och jag tror att jag fick veta en hel del om henne, sådant som hon aldrig berättat för någon annan tidigare. Det var lite sådan hon var, hon delade inte med sig av sina tankar och känslor till vem som helst. Men jag var tydligen undantaget som bekräftade regeln. Och någonstans längs vägen hittade hon in till mitt hjärta, och jag snirklade mig in i hennes.

Det kändes som att hitta hem. Vår första kyss var magisk. Det var som i alla klyschiga filmer och alla töntiga kärlekslåtar. Det var klart och färdigt och jag kunde sluta leta. Det skulle vara hon och jag för resten av livet. Men vi fick inte vårt happily ever after. Efter första året började ytan krackelera. Jag har analyserat sönder scenariot, ställt mig alla frågor som börjar på hur och varför. Men jag har egentligen fortfarande inte hittat något svar. Känslorna försvann aldrig, men det funkade ändå inte. Kanske var vi för olika. Jag behövde mer kommunikation och intimitet och hon svarade med att stänga mig ute. Samtidigt rasade min vardag samman, med ett jobb som gjorde mig sjuk och med en tillvaro i en okänd del av landet där jag aldrig riktigt rotade mig. Hela min värld kollapsade. Inget hade blivit som jag önskat, velat, trott. För henne var jag alltid den starka och när jag inte orkade vara stark så höll inte vi. Kanske fanns det aldrig något vi. Bara ett jag och ett hon utan kitt, i alla fall inget som var starkt nog att hålla ihop oss när stormen blåste upp.

Jag kände mig sviken, hon kände sig övergiven. I ett par års tid försökte vi förhålla oss till varandra som bara vänner, men föll alltid dit när de där jävla känslorna blandade sig i. Det blev ju ohållbart, när jag kände att det aldrig var på mina eller ens våra villkor, utan bara hennes. Jag bad om distans, vilket drev oss längre isär. Och jag förlorade henne helt. Vi har båda träffat andra sedan dess. Mina relationer har inte hållit. Hon är i en relation just nu, som jag inte vet särskilt mycket om mer än att det verkar blåsa runt knutarna. Det är mer än vad jag egentligen vill veta. För det finns fortfarande en del av mig som hoppas att vi ska hitta tillbaka till varandra. Det finns fortfarande en del av mig som saknar henne så att det gör ont. Det är en del som jag försöker tysta med alla medel. För jag vill inte sakna någon som gjort mig så fruktansvärt illa, men som jag ändå inte kan sluta älska.

Vissa dagar ångrar jag att jag svarade på det där första mejlet, eller i alla fall att jag uppmuntrade till fortsatt kontakt. Andra dagar är jag tacksam för det jag ändå fått uppleva tillsammans med henne, de bottenlösa känslor av kärlek som ingen annan, vare sig före eller efter, har väckt hos mig. Varje dag är en kamp mellan att å ena sidan vilja falla sådär djupt igen, och att å andra sidan vilja gå i celibat och undvika allt vad känslor heter. Det enda jag är säker på är att jag vill sluta sakna henne, vill sluta ha henne som måttstock för hur jag vill att det ska kännas. För sådär dåligt vet jag inte om det var värt att må, ens för de där fantastiska topparna där jag kände mig oövervinnerlig. Inte nu när jag lyckats kravla mig upp ur avgrunden. Är det möjligt att älska någon, djupt och förbehållslöst, utan att förlora sig själv på vägen, och utan att det går åt helvete ändå i slutändan? Vågar jag ge mig hän igen, vågar jag älska och ta emot någon annans kärlek - och vågar jag tro att det kommer att hålla nästa gång?

Att gå vidare

Den här bloggen har tjänat ut sitt syfte, men skrivbehovet kvarstår och jag tycker om att skriva på det sätt som jag skrev i den här bloggen - anonymt men utlämnande. Så jag har startat en ny blogg. Välkommen dit istället!

Jag låter Smygflata-bloggen finnas kvar. Kanske kan den hjälpa fler i processen att komma ut ur garderoben. Om inte annat så får den vara kvar av rent nostalgiska skäl.

Kastar in handduken

Jag är inte arg längre. Jag har aldrig varit särskilt långsint när det gäller just ilska. Det är en destruktiv, men (tack och lov?) också en flyktig känsla hos mig. Den passerar allt som oftast när något orättvist inträffar, som när det är något jag vill men inte kan ändra på. Och eftersom jag inte kan ändra på det som gör mig arg är det ingen mening att hålla fast vid känslan. Men ilska är ibland lättare att hantera än det som kommer efteråt. Sorg. Förlustkänslor. Förlust som i att jag förlorat något som är mig kärt, men också förlust som i att jag förlorat. Förlust som i att jag erkänner mig besegrad.

Det finns inget mer jag kan göra. Jag har gjort allt jag kan. Ändå känns det som att jag ger upp.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Eller?

Jag flyttade alltså för hennes skull. Med stora planer, fantasier och framtidsdrömmar för ögonen. Jag trodde att det räckte med kärlek, att allt annat skulle vara sekundärt. Men med facit i hand, drygt ett år senare, har jag insett att behoven var större än så. Vardagen blev för svår att hantera och kärleken riskerade att bli lidande och dö ut, istället för att spira och växa ännu mer. Så jag backar några steg. Flyttar tillbaka. Ifrån henne. Men fortfarande med min hand i hennes.

Allt jag behöver

De säger att när det är rätt så vet man det bara. Jag var skeptisk. Hur fan kan man bara veta? Det kan man väl inte! Fast samtidigt kan man ju det. För jag vet ju nu. Det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. Det ska inte vara komplicerat och det ska inte ta mer än det ger. Det är inte en enkelriktad gata, som någon klok människa skrev i en kommentar för länge sedan.

Det är nog det som är det mest fantastiska med allt det här, tror jag. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag älskar någon som älskar mig. Kan det vara möjligt? Det är det ju. Det är på riktigt, i allra högsta grad. Det känns som att jag inlett en ny fas i livet, på alla sätt. Jag ska flytta för hennes skull. Till en helt ny stad där jag inte känner mer än ett par människor. Jag ska byta ut hela mitt liv, allt jag känner till, mot ett nytt liv närmare henne. För ett liv tillsammans med henne.

Jag trodde att jag hade allt jag behöver här i Stockholm. Ett bra jobb, fantastiska vänner, roliga fritidsintressen, en stad som erbjuder allt jag behöver och lite till. Men det fattas något mycket viktigt här - kärleken. I min nya stad kommer jag att ha allt jag behöver. Jag kommer att lära känna nya vänner (och de gamla finns ju kvar), hitta nya smultronställen, mina fritidsintressen kan jag odla var som helst och nytt jobb har jag redan skaffat. Och hon kommer att finnas på närmare avstånd. Allt jag behöver är du.

Älskling, du får kalla mig vad du vill

Jag har aldrig varit en vän av smeknamn. Framförallt tycker jag själv inte om att bli kallad för smeknamn i stil med gumman eller liknande. Visst händer det väl ibland att jag kallar vänner och andra jag tycker om för saker som bejbi eller söt/söta. Men rent generellt värjer jag mig mot smeknamn. Varför vet jag faktiskt inte, har funderat en del på det där. Kan det ha något att göra med att det känns förminskande?

Men så finns det förstås undantag. Om det är personer jag tycker om som ger mig smeknamn kan jag tolerera det. Och är det personer jag tycker extra mycket om är det mer än okej. K kallade mig för älskling häromdagen. Det är ett sådant där smeknamn jag alltid haft svårt att använda och tyckt att det känts konstigt att bli kallad själv. Men när K sa det blev jag alldeles varm inombords. För jag vet att hon inte sa det som ett uttryck för förminskande eller tycka-synd-om. Det var sagt med kärlek och då kan jag bli kallad för precis vad som helst.