Just a fool to believe I have anything she needs

Hon är så out of my league, så jag fattar ju varför min hjärna hakat upp sig på henne. Det är inte bara osannolikt, det är rentav omöjligt. Kanske behöver jag distraktionen, som min vän envist hävdar. Men jag önskar bara att det kunde gå över, att jag kunde släppa vad fan det än är för jävla känslor som jag fått för mig att jag har för henne. Det här är ju patetiskt.

Embracing my vulnerability

Undrar om det var den här punkten jag var rädd att jag skulle komma till? Punkten där allt känns lugnt. Tomt. För hur kan så starka känslor förvandlas till ett ingenting? Var det överhuvudtaget äkta då? Kanske är det just det som gjort att jag inte velat släppa taget tidigare. För gjorde jag det så skulle det ju betyda att jag släppt känslorna. Kan man verkligen göra det, om de var på riktigt?

Fast kanske handlar det inte om äkthet. Kanske handlar det bara om att gå vidare. Kanske har jag faktiskt älskat alla andra gånger före K också. Jag trodde att det jag kände för K var det enda rätta sättet att känna, att det var vad jag väntat på hela livet. Men har jag inte känt så tidigare också? Jag har ju mått dåligt efter uppbrott från män (och andra kvinnor för den delen) också, haft svårt att komma över känslorna. Kanske är den gemensamma nämnaren inte ens kärlek, utan bara behovet av att höra ihop med någon. Och sedan, känslan av att bli övergiven och ratad. Oavsett om det är jag som gjort slut eller inte. Flera gånger har jag nog faktiskt gjort slut för att inte den andra ska hinna före. Och vad handlar det om? Rädsla för att bli övergiven såklart. Men den känslan går inte att fly ifrån, ens om jag inbillar mig att jag har kontrollen över om det är slut eller inte.

Jag kände mig övergiven redan innan jag gjorde slut med K. Och alla turer som följt därefter, allt av- och påande, bevisar ju bara att det var sant. Hon ville inte till hundra procent, kanske inte ens från början. Men så är det det där, att vad är hundra procent för någon? Det finns ju uppenbarligen olika sätt att se på den saken. Jag behöver träffa någon som har samma syn som jag på vad att ge och ta betyder.

Kanske handlar kärlek om att kasta sig ut, att släppa alla rädslor. Att inte välja någon för att slippa vara ensam, lika lite som att vara den som gör slut först för att man inte vill vara den som blir lämnad. Screw that. Nästa gång ska jag inte älska som att jag är indestructible, utan som att jag är destructible. Omfamna min sårbarhet, veta att det är den som gör att jag ger hela mig själv, kosta vad det kosta vill. För osårbarhet existerar inte. I alla fall inte om man vill leva. Och det vill jag. 

'Til all my sleeves are stained red

Jag önskar att jag kunde hålla fast vid det som är logiskt med allt det här. För även om det är känslan som dominerar som vanligt, så finns det en stor logik bakom varför den finns överhuvudtaget. Som min närmaste vän sa: "det är så här din hjärna funkar". Men jag vill inte att det ska vara en verklighetsflykt. Helst hade jag nog inte velat känna dessa känslor alls, i alla fall inte för henne. Men eftersom de nu finns där och de ju faktiskt är bitterljuva i all sin universella illvilja, så vill jag att det ska finnas någon substans i dem. Jag vill inte att känslorna ska vara ett hopkok av min frustrerade hjärna, ett försök av mitt undermedvetna att skydda mig mot vad det än är jag behöver skyddas mot.

Så jag håller fast vid känslorna, vägrar släppa taget och känner för varje dag att jag tappar kontrollen alltmer. Det hjälper ju inte att hon hör av sig dagligen. Jag känner så igen det här från turerna med SO. Kan läsa mellan raderna i hennes sms, att det hon frågar om egentligen bara är en förevändning att få höra av sig. Snart kommer den komma, frågan som ställer allt på sin spets. Vill du ses? Och när den kommer finns det ingen återvändo. Vet hon om det själv?

My brain takes a vacation just to give my heart more room

Jag vet att det är mitt psyke som spelar mig ett spratt, mitt undermedvetna som är så svältfött på bekräftelse och tusen miljoner andra fullständigt logiska anledningar som gör att jag känner så här just nu. Men känslan vinner alltid över tanken.

Och när jag blundar hör jag samma sång men texten bär ett annat namn

Samtidigt som jag har accepterat att jag inte är över dig och att det får ta den tid det tar att göra det, så upptäcker jag att det faktiskt finns andra som väcker spirande känslor i mig. Kanske är det verklighetsflykter, men det spelar liksom ingen roll när de får mig att fokusera på annat en stund. Jag vågade med exet, även om det sket sig. Jag tänker att nästa gång jag vågar så kanske det håller. Och kanske blir det som det blev med SO då. Att känslorna för dig liksom mattas av och försvinner. En vacker dag kanske jag tänker likadant om dig, att vad såg jag egentligen i dig? Det är ju så det har fungerat tidigare. Och även om känslorna för dig var starkare än något annat jag känt, så har jag ju kommit över andra före dig. Och jag har faktiskt haft känslor för andra efter dig. För att svara på min egen fråga i förra inlägget, om jag kommer att våga igen - så ja, det tror jag faktiskt. Och när jag vågar igen är jag en bättre, mer utvecklad och erfaren person än tidigare. Så det får jag ju ändå vara tacksam för, att hade det inte varit för de här senaste fem åren hade jag inte vuxit lika enormt som människa. Och det kan du eller någon annan aldrig ta ifrån mig.

They say that time's supposed to heal ya, but I ain't done much healing

Jag har egentligen slutat skriva i den här bloggen. Men allt började här och kanske behöver allt även avslutas här. För när man inte får något avslut måste man skapa det själv - något som jag fått lära mig den hårda vägen, inte bara denna gång utan även tidigare.

Det var här hon hittade mig, via den här bloggen. Hon skrev till mig, ett fint mejl om hur det hade hjälpt henne i hennes egen komma ut-process att läsa om min. Jag svarade och tackade för hennes ord, sa att hon gärna fick höra av sig igen om hon ville bolla en tanke eller två. Det var inledningen på en ett och ett halvt år lång mejl- och sms-kontakt som med tiden djupnade och intensifierades. Hon fick veta allt om mig och jag tror att jag fick veta en hel del om henne, sådant som hon aldrig berättat för någon annan tidigare. Det var lite sådan hon var, hon delade inte med sig av sina tankar och känslor till vem som helst. Men jag var tydligen undantaget som bekräftade regeln. Och någonstans längs vägen hittade hon in till mitt hjärta, och jag snirklade mig in i hennes.

Det kändes som att hitta hem. Vår första kyss var magisk. Det var som i alla klyschiga filmer och alla töntiga kärlekslåtar. Det var klart och färdigt och jag kunde sluta leta. Det skulle vara hon och jag för resten av livet. Men vi fick inte vårt happily ever after. Efter första året började ytan krackelera. Jag har analyserat sönder scenariot, ställt mig alla frågor som börjar på hur och varför. Men jag har egentligen fortfarande inte hittat något svar. Känslorna försvann aldrig, men det funkade ändå inte. Kanske var vi för olika. Jag behövde mer kommunikation och intimitet och hon svarade med att stänga mig ute. Samtidigt rasade min vardag samman, med ett jobb som gjorde mig sjuk och med en tillvaro i en okänd del av landet där jag aldrig riktigt rotade mig. Hela min värld kollapsade. Inget hade blivit som jag önskat, velat, trott. För henne var jag alltid den starka och när jag inte orkade vara stark så höll inte vi. Kanske fanns det aldrig något vi. Bara ett jag och ett hon utan kitt, i alla fall inget som var starkt nog att hålla ihop oss när stormen blåste upp.

Jag kände mig sviken, hon kände sig övergiven. I ett par års tid försökte vi förhålla oss till varandra som bara vänner, men föll alltid dit när de där jävla känslorna blandade sig i. Det blev ju ohållbart, när jag kände att det aldrig var på mina eller ens våra villkor, utan bara hennes. Jag bad om distans, vilket drev oss längre isär. Och jag förlorade henne helt. Vi har båda träffat andra sedan dess. Mina relationer har inte hållit. Hon är i en relation just nu, som jag inte vet särskilt mycket om mer än att det verkar blåsa runt knutarna. Det är mer än vad jag egentligen vill veta. För det finns fortfarande en del av mig som hoppas att vi ska hitta tillbaka till varandra. Det finns fortfarande en del av mig som saknar henne så att det gör ont. Det är en del som jag försöker tysta med alla medel. För jag vill inte sakna någon som gjort mig så fruktansvärt illa, men som jag ändå inte kan sluta älska.

Vissa dagar ångrar jag att jag svarade på det där första mejlet, eller i alla fall att jag uppmuntrade till fortsatt kontakt. Andra dagar är jag tacksam för det jag ändå fått uppleva tillsammans med henne, de bottenlösa känslor av kärlek som ingen annan, vare sig före eller efter, har väckt hos mig. Varje dag är en kamp mellan att å ena sidan vilja falla sådär djupt igen, och att å andra sidan vilja gå i celibat och undvika allt vad känslor heter. Det enda jag är säker på är att jag vill sluta sakna henne, vill sluta ha henne som måttstock för hur jag vill att det ska kännas. För sådär dåligt vet jag inte om det var värt att må, ens för de där fantastiska topparna där jag kände mig oövervinnerlig. Inte nu när jag lyckats kravla mig upp ur avgrunden. Är det möjligt att älska någon, djupt och förbehållslöst, utan att förlora sig själv på vägen, och utan att det går åt helvete ändå i slutändan? Vågar jag ge mig hän igen, vågar jag älska och ta emot någon annans kärlek - och vågar jag tro att det kommer att hålla nästa gång?

Att gå vidare

Den här bloggen har tjänat ut sitt syfte, men skrivbehovet kvarstår och jag tycker om att skriva på det sätt som jag skrev i den här bloggen - anonymt men utlämnande. Så jag har startat en ny blogg. Välkommen dit istället!

Jag låter Smygflata-bloggen finnas kvar. Kanske kan den hjälpa fler i processen att komma ut ur garderoben. Om inte annat så får den vara kvar av rent nostalgiska skäl.