Jag vill gråta!

Jag har känt ett tag nu att jag vill gråta, lätta på trycket och bara släppa ut all skit som tynger mig - omedvetna som medvetna tankar. Men det kommer inget. Jag lyssnar på känslosam musik och känner att den - gråten - ligger där under ytan och bubblar. Och där stannar den kvar. Jag blir fan galen om jag inte får böla lite snart!

Nyss när jag kom att tänka på det här med gråten som inte vill komma mindes jag ett samtal jag hade med Henne, vi pratade om just det där med gråt. Hon sa att hon nästan aldrig grät, medan jag sa att jag gråter åt allt och att jag tyckte att det var så skönt samtidigt som det kunde bli pinsamt ibland om man inte ville börja gråta men gjorde det ändå. Sista gången vi sågs grät jag faktiskt. Jag tror att hon blev berörd, men eftersom jag inte träffat henne sedan dess vet jag inte. Hon kanske bara tyckte att det var jobbigt att jag grät :)

Jag vill gråta och gå vidare. Släppa taget om saker i det förflutna som hör hemma där och ingen annanstans, saker som gått förlorade och aldrig kommer åter. Men det är svårt att släppa taget. Kanske är det därför det inte kommer någon gråt. Eller så har jag blivit en isprinsessa som inte känner särskilt mycket längre.