Nu kom de äntligen, tårarna. Inte så många, men de räcker. Jag har lättat på trycket, fått ur mig den ilska och sorg jag kände över en viss sak. Nu har jag avreagerat mig, fått säga det jag ville ha sagt och lugnet kan åter lägga sig över mig.
Det började med att jag blev kär i en kvinna. Fast egentligen började det långt innan dess, vilket jag inte riktigt ville inse. Med acceptansen kom hursomhelst insikten och på den vägen är det. Vart den vägen leder får den som lever se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar