Ingen värdighet kvar

Jag har tydligen ingen skam i kroppen. Om jag hade något slags värdighet innan har jag garanterat sopat iväg varje litet uns av den. Nåja. Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt i alla fall och det, mina vänner, är något jag kan leva med - vetskapen om att jag gjort allt jag kunnat. Och kanske kan jag gå vidare, en gång för alla. Oavsett hur det slutar.