Det där med rädslor

Häromkvällen tänkte jag på vad det är jag gjort. Jag har alltid varit en person som hellre tar tjuren vid hornen än stillatigande står bredvid och ser saker försvinna förbi. Men jag har alltid haft mitt sunda förnuft att luta mig tillbaka mot. Just nu känns det som att det sunda förnuftet får se sig besegrat av något annat. Något som jag inte vet vad jag ska sätta för etikett på, men som är obegripligt starkt. Något som jag inte vet var det kommer ifrån.

En enda gång i mitt liv kan jag komma på att jag betett mig lika irrationellt. Självklart har jag gjort knäppa saker (en del verkligt knäppa saker!) både före och efter det, men det finns bara ett tillfälle jag kan likna vid det jag upplever nu. Och det skrämmer mig, för förra gången gick det inte särskilt bra. Men det som skrämmer mig mest är att om jag känner som jag gör redan nu, trots att jag inte ens varit i närheten av samma händelser som ledde till katastrof förra gången – vad ska det leda till den här gången?!

I samband med att jag tänkte ovanstående tankar funderade jag också på det här med att gå på dejt. Med någon man verkligen gillar. Jag var inte riktigt beredd på att bli överöst av känslan den tanken gav mig – ångest. På något sätt har jag varit så fokuserad på allt som kan gå åt helvete att jag inte reflekterat över det som kan gå bra. Förrän nu, vill säga. Hur kan tanken på det ge mig mer ångest än tanken på katastrof? Kanske för att jag är van vid nederlag, jag vet att jag kan hantera dem. Jag tappar aldrig modet att försöka igen – otroligt nog. Men det där med att saker och ting går bra, det är ett inte lika välkänt område för mig. Så när jag hängav mig åt att tänka på hur det skulle kunna se ut om det gick vägen för en gångs skull, blev jag fylld av en massa tvivel. Tänk om jag inte vill ha det, om jag faktiskt fick det? Hur fan hanterar jag något som är bra? Kommer jag att stöta bort det av ren och skär rädsla, för att jag intalar mig att det ändå kommer att hända förr eller senare – så varför inte förr?

Jag må vara modig när det gäller vissa saker, att kasta mig in i det okända och kämpa för det jag vill ha. Men fan vad rädd jag är över att upptäcka att jag kanske aldrig blir nöjd, eller att mina demoner ser till att jag sätter krokben för mig själv genom att förstöra det som är bra. Klarar jag av att vara lycklig? Det är den stora – och mest skrämmande – frågan.