Jag kan räkna på mina fingrar hur många män jag känt åtrå till. Rent sexuellt alltså. Hur många kvinnor det är har jag vid det här laget tappat räkningen på. Betyder det att jag är helflata innerst inne? För det är som att jag först nu fattar vad alla mina hetero-tjejkompisar snackat om i alla år, när de babblat om hur snygga män är. Fast tvärtom, för det är ju kvinnor jag finner attraktiva.
Det känns både befriande och konstigt att ha släppt spärrarna, att tillåta mig själv att titta på kvinnor och inte bara se på dem rent objektivt. För samtidigt som det är spännande att jag upptäcker sidor hos mig själv jag inte visste existerade, är det läskigt och skrämmande. Det känns underligt att först vid nästan 30 års ålder inse vad åtrå verkligen är. Det får både en och annan pollett att trilla ner, men det väcker också frågor. De män jag varit kär i, har jag varit kär i dem på riktigt eller är det något jag har förväntats känna? Jag tror inte att jag inbillat mig. Eller jag vet att jag inte gjort det. Men jag kan knappt vänta tills jag har något konkret att jämföra med, så att jag vet om jag dras till en människa eller till ett kön - innerst inne.
Tidigare likställde jag att vara kär och att vara fysiskt attraherad av någon. Jag visste att det inte var så för alla, men för mig var det så. Nu vet jag inte längre. Jag märker ju att jag blir attraherad av kvinnor i betydligt högre grad än vad jag attraherats av män. Det kan ju inte betyda att jag är kär i varenda kvinna som väcker lust hos mig...! Och ännu en sak värd att fundera på är om det är tillfälligt eller inte? Är det så att jag undermedvetet tar igen allt jag missade under åren jag ignorerade min läggning? Eller är det meningen att jag ska vara sådan här resten av livet? Det vete fan om jag orkar med...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
känner igen mig...det var likadant för mig. typ jaha, nu fattar jag vad mina tjejkompisar pratat om...hade nog inte fattat innan riktigt.
Har du kommit fram till något mer konkret senare då?
jag tror att det blir en aha-upplevelse. jag har alltid känt mig lite annorlunda i jämförelse med mina tjejkompisar utan att veta riktigt varför. visst, jag har vetat att jag har en flatsida men aldrig tänkt att det var därför...jag vet inte om jag är helt flata eller bi men jag känner mig som bi, jag har ändå varit kär i de killar jag vart med men jag vet inte om jag kommer att bli kär i en kille igen...jag är nog på samma ställe som du...man funderar och lägger pussel från sitt tidigare liv...
Ja, precis så är det. I nuläget är jag inte intresserad av män. Jag kan fortfarande tycka att vissa män är "tilldragande" men de attraherar mig inte direkt, inte emotionellt i alla fall. Om det alltid kommer att vara så vet jag inte, det återstår att se :)
ja, ibland blir man inte klok på sig själv. men varför måste man veta egentligen? på ett sätt känns det som jag skulle ha en bättre relation till en man nu än innan jag visste att jag tände på tjejer...det kanske låter stört, men innan var det ngt odefinierat som inte riktigt kommit till uttryck men som ändå levde och grodde där...fattar?
Jag har inte tänkt på det på det sättet förr (eftersom jag inte är inställd på män förmodligen), men du har nog rätt. Kanske har det att göra med att man känner sig själv lite bättre, det där som pockade någonstans i bakhuvudet är ju redan avslöjat och (förhoppningsvis) bearbetat. Då kanske man inte behöver ha den där oroskänslan, det där som man egentligen inte kan sätta ett finger på, över att det känns som att det kanske finns något där ute man missat. Tankar som "jaha, var det här allt?" kanske inte kommer lika snabbt, om alls, i eventuella relationer med män i framtiden.
alltså i början när jag märkte att jag tände på tjejer, hade jag panik,fattade ingenting, och det var en period när jag maniskt tittade på män för att på ngt sätt bevisa för mig själv att jag fortf tände på män. men ju längre tiden går så tittar jag mindre och mindre på killar och mer på tjejer =),jag frågade mig själv samma sak som du. men kan det inte vara så att nu när man inser att män inte är det enda kanske man ändrar sina perspektiv lite. jag märker att jag är mer kräsen när jag tittar på killar nu, de flesta är ju ganska osexiga faktiskt, men samtidigt...det är många tjejer som också är oheta!!=)
Sådan var jag i tonåren, när jag först började fundera på min läggning. Jag vrålignorerade och framställde mig själv som überhetero. Nu tänker jag nog mer avslappnat på män, jag kan fortfarande uppskatta en mans utseende och personlighet men det utgör inte någon lockelse, i varje fall inte sexuellt. Mer kräsen har man ju definitivt blivit, men det tror inte jag är beroende på könet utan snarare på att man lärt sig vad man inte vill ha :)
när började du tänka på att du tände på tjejer på ett mer medvetet plan??
När jag blev kär i en kvinna för första gången, för tre år sedan. Innan hade jag märkt vissa tecken, men valt att ignorera dem. Du då?
hm. det var väl först när jag blev kär i en tjej. innan har jag tänkt att jag har en bisexuell sida, men tänkt, att det har ju typ alla. har alltid velat ha sex med en tjej ngng, men inte tänkt mig ett förhållande. jag har inte sett tjejer som potentiella sexpartners förrän jag träffade min tjej och efter =). det jobbiga för mig tyckte jag var att jag har haft uppfattningen om mig själv som öppen så när jag blev kär i en tjej och tyckte jag dels att det var jobbigt och dels att jag stod frågande till hur jag inte kunde ha sett det tidigare...på ett medvetet plan...men saken är den att jag gick i terapi för ett antal år sedan och fick frågan om min sexuella läggning och kommer ihåg att jag svarade bisexuell, så jag var ju medveten om det men tänkte inte att jag skulle realisera det.
Precis så var det för mig också. Jag såg mig själv som väldigt öppen och tänkte "blir jag kär i en tjej så blir jag väl det", men när det faktiskt hände kom det ändå som en chock. Konstigt egentligen.
Haha, kunde skrivit inlägget själv! Hade tom detta som en diskusion med min bästa vän. Just att jag kunde räkna männen på ena handen men kvinnor kunde jag rabbla hur många som ja jag vet inte...
Och som du säger lite underlig känsla när man inser detta vid typ trettio!
Jag tror att visst har jag väl varit kär i barnens pappa, eller jag vet faktiskt inte, kan hända att jag tvingade mig in i förhållandet för att passa in. I don´t know...time will tell!
Jag blir lika fascinerad varje gång någon känner igen sig i mina tankar och känslor :)
Tiden lär väl utvisa vad som händer, det är där det berömda tålamodet kommer in - det som jag inte alltid har så mycket av :)
Jag kikade för övrigt in på din blogg och tänkte kommentera på ett inlägg där, men det gick inte... Var det jag som gjorde fel tro?
jag har läst din blogg ett tag nu och känner ckså igen typ allt du skriver. har alltid sett mig som mer eller mindre bi, men aldrig nånsin pratat öppet om det o låtas vara jättehetero o bara träffat killar. och någon tjej någon gång men inget jag pratade om, o såg det mest som en testgrej som vilken heterotjej som helst gör.
men så blev jag dödskär i en tjej och insåg, shit, såhär har jag aldrig ens varit i närheten av att känna för en kille. det blev inget med tjejen, men hela grejen fick mig att våga komma ut inför vänner o jag har träffat flera fantatiska tjejer(dock var det länge sen jag var kär) sen dess.
de flesta har jag träffat via hetrovänner eller på hetroklubbar, konstigt nog. känner igen mig i din beskrivning av din gaydar-förfining, ibland vet man bara o oftast har man rätt. lycka till o keep up the good work!
Ja jag blir så fascinerad av att någon annan skriver det jag känner! :)
Och tålamod växer tydligen inte på träd! ;)
Nej då inte var det du, det var jag som krånglat till det med inställningar som gjorde det, nu är det fritt fram att kommentera! :)
Alice: Kul när läsare ger sig till känna :) Lycka till du med, och hoppas du hittar någon att bli kär i snart!
I.am.me: Ja, man tror ju alltid att man är ensam om det man känner och tänker :) Vad bra, då ska jag göra ett nytt försök!
känner igen mig själv i det där, i efterhand kändes det som att jag inbillat mig att jag var kär i de där killarna för att man förväntades vara det. men när man väl blir sådär galet förälskad i en tjej så bleknar alla tidigare "kärlekar", så var det för mig iaf :-)
Jag hoppas att jag snart får svar på om det är så för mig också :)
Haha, måste först och främst erkänna att jag kom in på din blogg enbart för Petra Mede inlägget, men det fortsatte så klart att läsa igenom äldre inlägg eftersom det var så spännande.
Jag känner igen mig så himla väl i detta inlägg och även de om att tolka signaler, usch. Tjejer är ju mycket svårare än killar, synd bara att de ska vara så jäkla mycket sexigare...
Hej och välkommen, Malin :) Det spelar ingen roll hur du hittade hit, men det är ju intressant att se att jag uppenbarligen inte är den enda som fascineras av fröken Mede ;)
Ja, men visst är det frustrerande! Det kanske är det som är så lockande med kvinnor, de är både sexigare och svårare... Det blir en större utmaning, och roligare att kämpa för än männen ;)
Skicka en kommentar