Meningen med livet (varning för filosofiskt inlägg)

Ibland tänker jag att det måste finnas en mening med allt. När allt verkligen varit åt helvete och när man kan ge sig fan på att det avlägsna ljuset längst bort i tunneln är ett tåg. Då brukar jag tänka att livet inte kan gå ut på att man ska må skit hela tiden, det måste finnas något mer och att allt elände man går igenom är en prövning för att man ska uppskatta lyckan när den väl kommer.

Det är väl den där tron, eller vad man vill kalla det, som gör att jag sitter här idag. Utan den hade jag gett upp, kastat in handduken och kapitulerat. Lagt mig ner och dött. Men har jag hittat meningen med livet? Gör man någonsin det? Och vad är meningen med livet? Kan det finnas flera meningar? Det kan ju inte vara samma för alla. En del säger att meningen med livet är att skaffa familj. Andra säger att meningen med livet är att hitta inre frid, hur man nu gör det - därom tvista de lärde. Sedan finns det de som säger att det inte finns någon mening med livet.

Jag tror att meningen med mitt liv är att utvecklas, att lära mig av mina misstag, att resa mig när jag faller, att inse att det inte är värt att slösa bort tid på småsaker. Att glädjas över det lilla. Att glädjas över det man redan har, och inte hela tiden sträva efter något bättre. Ja, jag tror att meningen med livet är att sluta leta efter mening och bara leva i nuet. För att vara extremt klyschig - leva medan man lever, helt enkelt. Ta de chanser som ges, att inte vara rädd för att göra bort sig, att våga ge av sig själv.

Jag vill inte ligga på min dödsbädd och tänka "Tänk om jag hade gjort det där...". Jag vill tänka "Helvete vilken åktur jag haft!" och dö med ett leende på läpparna och med en visshet att jag inte hade velat göra något annorlunda, varken det bra eller det dåliga. Det måste väl ändå vara meningen med livet?