Facebook och dess inverkan på förträngda minnen

Idag hände det igen. Det dök upp en person i det där fältet där Facebook föreslår folk att bli vän med, om man har många gemensamma vänner. Jag kände inte igen namnet, så jag klickade för att se vilka gemensamma vänner vi har. Det var en massa släktingar såg jag. Först då gick det upp ett ljus för mig. Hon var fosterbarn hos mina släktingar när jag var i början på tonåren. Ett tag umgicks vi ganska intensivt, när min familj bodde nära mina släktingar. Hon var ett par år äldre och jag tyckte att hon var jättecool. Hon var alltid snäll mot mig och jag kände mig alltid lite stolt när jag fick vara med.

En dag när hon var uttråkad och ensam hemma undrade hon om jag ville följa med som sällskap när hon solade solarium. Jag var inte sen att tacka ja, jag minns att jag blev jätteglad över att hon frågade. Väl på solariet slängde hon av sig sina kläder och jag försökte att inte titta på hennes kropp. Jag minns hur förlägen jag kände mig, men hon verkade inte märka något utan pratade bara på som ingenting. Om killar tror jag hon pratade mest, om jag minns rätt :) När hon låg där i solariet lirkade hon av sig sina stringtrosor, för att hon inte ville få ränder efter dem. Sedan bad hon mig ta dem och lägga dem på golvet. Jag kommer ihåg hur förbjudet det kändes att hålla i någon annans trosor. Jag låtsades som ingenting såklart.

Såhär i efterhand inser jag att jag var attraherad av henne. Det var inte bara det att jag tyckte att hon var cool och att jag ville vara som hon. Nej, hon väckte fler känslor än så hos mig. Jag var till och med avundsjuk på hennes kille, undrade vad hon såg i honom. Men med facit i hand vet jag ju att jag tryckte tillbaka känslorna, förträngde dem och glömde bort att jag någonsin känt något för henne. Ända tills jag såg henne på Facebook för en liten stund sedan.

Det är ganska konstigt att komma ihåg sådana här saker, så här långt efteråt. För två år sedan när jag blev kär i Henne, så trodde jag ju att det var första gången. Det var det ju knappast. Men det var första gången jag inte ignorerade känslorna, tryckte tillbaka dem och låtsades som ingenting. Tänk att det ska behöva ta nästan 30 år för att man ska acceptera sig själv och de känslor man faktiskt har.