Kastar in handduken

Jag är inte arg längre. Jag har aldrig varit särskilt långsint när det gäller just ilska. Det är en destruktiv, men (tack och lov?) också en flyktig känsla hos mig. Den passerar allt som oftast när något orättvist inträffar, som när det är något jag vill men inte kan ändra på. Och eftersom jag inte kan ändra på det som gör mig arg är det ingen mening att hålla fast vid känslan. Men ilska är ibland lättare att hantera än det som kommer efteråt. Sorg. Förlustkänslor. Förlust som i att jag förlorat något som är mig kärt, men också förlust som i att jag förlorat. Förlust som i att jag erkänner mig besegrad.

Det finns inget mer jag kan göra. Jag har gjort allt jag kan. Ändå känns det som att jag ger upp.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... Eller?

Jag flyttade alltså för hennes skull. Med stora planer, fantasier och framtidsdrömmar för ögonen. Jag trodde att det räckte med kärlek, att allt annat skulle vara sekundärt. Men med facit i hand, drygt ett år senare, har jag insett att behoven var större än så. Vardagen blev för svår att hantera och kärleken riskerade att bli lidande och dö ut, istället för att spira och växa ännu mer. Så jag backar några steg. Flyttar tillbaka. Ifrån henne. Men fortfarande med min hand i hennes.

Allt jag behöver

De säger att när det är rätt så vet man det bara. Jag var skeptisk. Hur fan kan man bara veta? Det kan man väl inte! Fast samtidigt kan man ju det. För jag vet ju nu. Det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. Det ska inte vara komplicerat och det ska inte ta mer än det ger. Det är inte en enkelriktad gata, som någon klok människa skrev i en kommentar för länge sedan.

Det är nog det som är det mest fantastiska med allt det här, tror jag. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag älskar någon som älskar mig. Kan det vara möjligt? Det är det ju. Det är på riktigt, i allra högsta grad. Det känns som att jag inlett en ny fas i livet, på alla sätt. Jag ska flytta för hennes skull. Till en helt ny stad där jag inte känner mer än ett par människor. Jag ska byta ut hela mitt liv, allt jag känner till, mot ett nytt liv närmare henne. För ett liv tillsammans med henne.

Jag trodde att jag hade allt jag behöver här i Stockholm. Ett bra jobb, fantastiska vänner, roliga fritidsintressen, en stad som erbjuder allt jag behöver och lite till. Men det fattas något mycket viktigt här - kärleken. I min nya stad kommer jag att ha allt jag behöver. Jag kommer att lära känna nya vänner (och de gamla finns ju kvar), hitta nya smultronställen, mina fritidsintressen kan jag odla var som helst och nytt jobb har jag redan skaffat. Och hon kommer att finnas på närmare avstånd. Allt jag behöver är du.

Älskling, du får kalla mig vad du vill

Jag har aldrig varit en vän av smeknamn. Framförallt tycker jag själv inte om att bli kallad för smeknamn i stil med gumman eller liknande. Visst händer det väl ibland att jag kallar vänner och andra jag tycker om för saker som bejbi eller söt/söta. Men rent generellt värjer jag mig mot smeknamn. Varför vet jag faktiskt inte, har funderat en del på det där. Kan det ha något att göra med att det känns förminskande?

Men så finns det förstås undantag. Om det är personer jag tycker om som ger mig smeknamn kan jag tolerera det. Och är det personer jag tycker extra mycket om är det mer än okej. K kallade mig för älskling häromdagen. Det är ett sådant där smeknamn jag alltid haft svårt att använda och tyckt att det känts konstigt att bli kallad själv. Men när K sa det blev jag alldeles varm inombords. För jag vet att hon inte sa det som ett uttryck för förminskande eller tycka-synd-om. Det var sagt med kärlek och då kan jag bli kallad för precis vad som helst.

I'm gonna love you like I've never been hurt before

I morse var det dags att säga hejdå igen. På väg hem visste jag att hon inte var där och väntade på mig och varje steg kändes tungt att ta. Vi har varit tillsammans i inte ens två månader, men det känns som att vi hört ihop hela livet. Och som att vi har hela livet framför oss, tillsammans. Mycket kan hända på vägen, vi kanske inte är ihop om ett år. Men just nu känns det mer rätt än vad det någonsin gjort förut, och jag tänker älska henne som att jag aldrig någonsin blivit sårad förr, älska henne som att jag är osårbar.

Lovesick

Jag kände mig krasslig redan förra veckan och var hemma från jobbet ett par dagar. Men eftersom jag skulle hem till K i helgen hade jag varken tid eller lust att vara sjuk, så med all viljestyrka jag kunde uppbåda såg jag till att vara frisk lagom tills det var dags att åka till K. Jag intalade mig att jag var det i alla fall. Det var inte svårt, för när jag är med K mår jag bra. Alla krämpor känns som bortblåsta. Men igår när det var dags att åka hem hann verkligheten ifatt. Kanske var det tanken på att jag skulle lämna K efter en underbar helg, att åka hem ensam till min egen tomma och stökiga lägenhet, som gjorde att jag började känna mig dålig på eftermiddagen när hemfärden närmade sig. Det blev värre ju närmare hem jag kom och natten spenderade jag sömnlös i feberfrossa i min egen säng, utan en värmande K bredvid mig.

Idag var det så illa att jag fick släpa mig till doktorn för att få penicillin. Halsen värker, huvudet spränger, kroppen känns tung och öm och jag fryser och svettas om vartannat. Är det det här som kallas att vara sjuk av längtan? Eller att vara lovesick, som anglosaxerna säger. För jag längtar så efter K. Att åka ifrån henne igår var sjukt jobbigt (höhö). Alla pussar jag överöste henne med lär väl ha smittat henne också. Men då kan vi vara sjuka av längtan, lovesick, tillsammans. För jag vet att hon längtar efter mig också. Jag vet att hon älskar mig. Som jag älskar henne. Otroligt. Men sant. K hjärta S = SANT.

Hennes ögon

Jag vet inte vad jag saknar mest. Att få kyssa hennes läppar. Att få smeka hennes lena hud. Eller att få se djupt in i hennes ögon. De har en ny färg varje gång jag ser dem. Första gången jag mötte hennes blick tänkte jag "Wow! Hennes ögon är ju turkosa!". Andra gånger är de isblå. Eller grå. Ibland skimrar de i grönblått. Men vilken färg de än har ser de alltid på mig på samma sätt. Som att de inte kan få nog av mig. Linjerna i ögonvrårna djupnar när hon ser på mig, för hon kan inte låta bli att le. Vad är det hon ser i mig egentligen? Vad det än är hoppas jag att hon fortsätter se det. För hon får mig att känna mig vacker. Hon får mig att känna mig... älskad? Stora ord. Skrämmande ord. Men hennes ögon säger mer än alla ord i hela världen. Och jag tycker om det.