Väntan

Tålamod har aldrig varit min starkaste egenskap. Jag hatar att vänta. Men på senare år har jag lärt mig att ibland är det värt att vänta på något, det kan vara skönt att inte hasta fram utan hellre ta det lite lugnt och långsamt - så att man får chans att känna och tänka efter ordentligt.

Så trots att min mage kollapsat av nervositet och trots att det känns som att jag kommer att få en hjärtattack vilken sekund som helst, tänker jag betrakta den här ofrivilliga väntan som en gåva. För varje dag - ja, varje timme, minut och sekund för den delen - blir jag säkrare på att jag gör rätt. Det är nu eller aldrig och inom en vecka borde jag ha fått tillräckligt många svar för att åtminstone magen och hjärtat ska lugna ner sig någorlunda. En vecka borde jag väl kunna härda ut...?