Kovändning

Nu plötsligt vill hon sopa allt under mattan, att vi ska glömma det och "vara vänner som vi alltid har varit". Igår var det precis den inställningen jag bestämt mig för att ha till det hela. Men det var innan hon frågade mig (igen!) hur jag känner det, berättade att hon blivit förvånad över sin egen reaktion och att hon inte kan prata om det med någon annan. Jag sa att jag inte mår dåligt över det, som svar på hennes fråga. Just då menade jag det, när jag trodde att det fanns möjlighet att jag skulle kunna få svar på det jag undrar över trots allt. Men nu verkar hon tro att jag inte tycker att det här är jobbigt alls. Det är nog lika bra. Ju fortare jag kan komma över det här, desto bättre. Att berätta för henne ledde egentligen inte till något konstruktivt, jag fick inga svar på några frågor jag har och kan liksom inte bara tänka att allt fanns i mitt huvud och att jag nu måste släppa det. Men gå vidare måste jag ändå. Jag får väl fixa det på egen hand.