Hon är fantastisk

Jag inser att hennes reaktion på när jag berättade är helt fantastisk. Hon är helt fantastisk. Det jag var mest orolig över innan jag berättade var att det skulle bli konstig stämning mellan oss, att hon inte skulle kunna se mig i ögonen och börja undvika mig. Jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är helt ovanligt att det faktiskt är just vad som händer när någon bekänner obesvarade känslor. Jag har varit på "båda sidorna om staketet" och kan knappast ta åt mig någon ära för att ha reagerat så fantastiskt som mitt svärmeriobjekt gjorde igår när någon bekänt sina känslor för mig.

Det finns förstås en nackdel med att hon tog det som hon gjorde, att hon var noga med att tala om att det inte är några problem för henne att jag har dessa känslor och att hon vill att vi ska kunna umgås som vänner även i fortsättningen. Och nackdelen är ju förstås att det kanske inte alls blir så lätt att släppa de här känslorna, som jag hoppades att jag skulle kunna göra genom att ta tjuren vid hornen. För igår insåg jag ju hur jävla fantastisk hon faktiskt är, att jag inte inbillat mig mina känslor och att de inte har något med vibbarna - oavsett om de är inbillade eller ej - att göra. Jag hade varit betuttad i henne oavsett om jag uppfattat signaler från henne eller ej. För att hon helt enkelt är så jävla fantastisk och underbar.

Så hur ska jag nu gå vidare är det tänkt? Jag konfronterade verkligheten och riskerar att bli ännu mer knäpp än vad jag var tidigare... Inte riktigt vad jag hade i åtanke.