söndag 14 mars 2010
Upp och ner... och upp igen
Nu har jag varit lugn i några dagar, det har liksom inte känts konstruktivt att vara ett nervvrak när jag ändå inte har kunnat skynda på förloppet. Men nu börjar nervositeten krypa över mig igen... Jag måste komma ihåg att jag gör det för min skull, att det blir bra oavsett hur det slutar. Det här är något jag måste göra, för att komma vidare. Vart vet jag inte, men jag kan inte stanna i det här läget heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Svar på din kommentar: Ja, det är hemskt att det ses mer som en kul trend när det finns seriösa människor som vi som faktiskt inte vill skoja om det eller för den sakens skull förlöjliga alltsammans. Det man känner känner man. Punkt slut.
Ja, det gör man. Men det är svårt för vissa att inse verkar det som.
Skicka en kommentar